NOTLÄRA

Notlära Ett musiknoteringssystem måste förmedla mycket information. Hur lång är en ton? Vilken tonhöjd har den? Ska den spelas starkt eller svagt? Hur fort ska det gå? Hur ska tonerna fraseras? Systemet är inte perfekt, och tur är väl det. Det kommer alltid att låta olika när två musiker spelar samma stycke. Det är helt enkelt en tolkningsfråga. Rytm Notvärden Rytm har med tid att göra. Hur lång ska en ton vara? För att beskriva detta använder systemet en rad olika notvärden, där varje värde är hälften så stort som det föregående. Titta här: Här stannar vi vid sextondelsnoter, men det finns även trettiotvåondelsnoter och sextifjärdedelsnoter. Vi sa att varje notvärde är hälften så stort som det föregående. Det innebär (som du ser på bilden ovan) att en helnot är lika lång som två halvnoter eller fyra fjärdedelsnoter. Du ser också att en fjärdedelsnot är lika lång som två åttondelsnoter eller fyra sextondelsnoter. Av detta följer att en helnot är lika lång som åtta åttondelsnoter eller sexton sextondelsnoter. När man skriver enstaka åttondels- eller sextondelsnoter använder man en eller två så kallade vimplar. Men man kan också binda ihop grupper av åttondels- eller sextondelsnoter med en eller två balkar som på bilden ovan. Om du skriver trettiotvåondels- eller sextifjärdedelsnoter använder du tre, respektive fyra vimplar eller balkar. Pauser Tystnad kan också vara en del av musiken. Precis som med tonerna måste man kunna precisera hur lång tystnaden ska vara. Därför finns det paustecken som precis som noterna har olika tidsvärden, hel, halv, fjärdedel och så vidare. Här ovan ser du de olika paustecknen. Vi har lagt in dem i ett notsystem så att du ser att helpausen hänger under en notlinje och halvpausen ligger ovanpå notlinjen. Du ser att åttondels- och sextondelspauserna har ett slags näsor som sticker ut. Trettiotvåondels- eller sextifjärdedelspauserna har tre respektive fyra sådana "näsor". Takter och taktarter För att det ska bli lättare att läsa, delar man in ett musikstycke i enheter som är lika stora, så kallade takter. Dessa takter skiljs åt med lodräta taktstreck. I början av ett stycket står det vilken taktart det går i. Det kan till exempel vara 4/4 (fyra fjärdedelstakt). Det innebär att varje takt ska innehålla noter och/eller pauser som exakt motsvarar fyra fjärdedelsnoter, varken mer eller mindre. Det kan vara en helnot, eller fyra åttondelar och en halvnot, eller tre fjärdedelar och fyra sextondelar. Här nedan ser du ett exempel på två takter i 4/4. Det är inte godtyckligt vilken taktart man väljer. Det är skillnad i känsla och rytm mellan fyra fjärdedelstakt och valstakt som är 3/4 (tre fjärdedelstakt). Vi ska försöka illustrera det med några textexempel. Den här melodin går i 4/4. Det betyder att man ska räkna fyra slag i takten. Vi markerar varje "etta". (1) Mors lilla Olle i (1) skogen gick (1) rosor på kinden och (1) solsken i blick Jämför detta med en typisk valsmelodi där man räknar tre slag i takten: (1) Rönnerdal han (1) skuttar med ett (1) skratt ur sin (1) säng Upptakt Många låtar börjar med en eller flera toner före ettan. Detta kallas upptakt. Vi tar två exempel på det också. Först i 4/4, sen i 3/4: Jag trivs (1) bäst i öppna (1) landskap ner vid (1) havet vill jag (1) bo Det var så (1) roligt jag måste (1) skratta, det kom en (1) trekantig gubbe (1) in Andra taktarter Om 4/4 och 3/4 är de två vanligaste taktarterna så är kanske den tredje vanligaste 6/8 (sex åttondelstakt). Den ger ofta en mjuk gungande känsla och man räknar sex slag i takten. Många ballader går i 6/8. Ett typiskt exempel kommer här (med upptakt): There (1) is a (1) house in (1) New Orleans (1) they (1) call the (1) rising (1) sun En vanlig taktart är också 2/4. Det kan vara hugget som stucket om man ska skriva 4/4 eller 2/4, men 2/4 ger en lite "struttigare", polkaartad rytm. En del östeuropeisk och asiatisk folkmusik går i 5/8 eller 7/8. Det kan låta ovant för västerländska lyssnare. Punkterade noter och pauser Om man sätter en punkt efter en not så förlänger man denna not med halva dess värde. En punkterad halvnot får längden en halvnot plus en fjärdedelsnot. En punkterad åttondel får längden en åttondel plus en sextondel. Se här: Vi har tre fjärdedelstakt. Varje takt ska alltså innehålla värdet av tre fjärdedelar. Den första takten innehåller en fjärdedel, en punkterad fjärdedel (dvs 1/4 + 1/8) och en åttondel. Nästa takt innehåller fyra åttondelar, en punkterad åttondel (dvs 1/8 + 1/16) och en sextondel. Sista takten innehåller en punkterad halvnot (dvs 1/2 + 1/4). Det är rena matten. Det är bara att räkna ut att det stämmer. Just den punkterade halvnoten är vanlig i 3/4 när man vill fylla en takt. En helnot går ju inte att använda eftersom den är fyra fjärdedelar lång. Pauser går att punktera precis som noter och de förlängs på samma sätt med halva sitt värde. En punkterad fjärdedelspaus har värdet 1/4 + 1/8. Trioler Tänk dig en fyra fjärdedelstakt. Klappa eller stampa fyra slag i takten. 1, 2, 3 ,4. Lägg sedan till åttondelar genom att säga högt 1, 2, 1, 2, 1, 2, 1, 2. På varje slag i takten ska det in en etta och en tvåa. Försök sedan att säga 1, 2, 3 på varje taktslag. Du märker att de tonerna måste bli lite kortare och snabbare om du håller grundtempot. Prova sedan att fylla en takt genom att säga 1, 2, 1, 2, 1, 2, 3, 1, 2, 3. När man skriver det i notskrift ser det ut så här: Grupperna av tre åttondelar med en trea över sig kallas för åttondelstrioler. Det finns även sextondels- fjärdedels och halvnotstrioler, ja för samtliga notvärden. De fungerar så att tre noter ska ta lika mycket tid som två noter av samma sort. Här ovan tar tre åttondelar lika mycket tid som två åttondelar. Vi ger några exempel till: Om du har åttondelar eller sextondelar som är förenade med balkar, räcker det om du skriver en trea över balken. Däremot om du har enstaka ogrupperade noter (som fjärdedelarna och halvnoterna ovan), måste du förena dem med en klammer. Några skrivsätt När man skriver ut taktarten i noterna använder man inget bråkstreck. Vi har ju redan notlinjerna. Här nedan ser du tre exempel på skrivsätt, först vanlig 3/4. Sedan ser du något som är ganska vanligt, att man i stället för 4/4 skriver bokstaven "C". Det tredje exemplet med det genomstrukna C:et kallas à la breve. Det är 4/4 men ska räknas med två slag i takten. Du ser att det tillkommit en massa krumelurer i notsystemet. De har inget med rytmen att göra utan med tonhöjden. Och det ska vi ägna oss åt nu. Tonhöjd G-Klav och F-klav Alla toner har sin plats i notsystemet, på eller mellan linjerna. Det enda man behöver göra är att namnge en plats så följer alla andra platser av sig själv. Det gör man med olika klaver (obs, uttalas med betoning på a:et). Den övre klaven kallas G-klav (eller diskantklav) därför att den ringar in den andra linjen nerifrån och säger att där ligger tonen G. Den nedre klaven kallas F-klav (eller basklav) därför att de två punkterna ringar in andra linjen uppifrån och säger att där ligger tonen F. De flesta instrument- och sångnoter använder G-klaven, men vissa djupare instrument använder F-klav. I pianonoter har man två notsystem varav det övre har G-klav och det undre F-klav. I princip är det övre för högerhanden och det undre för vänsterhanden. Tonernas lägen Som sagt om man vet en tons läge så är det bara att räkna ut de andra tonernas lägen. På bilden nedan har vi lagt in alla vita tangenternas lägen: Du ser att F:et och G:et hamnat rätt och att alla andra toner följer efter. Notera det låga E:et, C:et mellan systemen och det högsta G:et. Där finns det inga linjer. Då får man rita dit så kallade hjälplinjer. Om du behöver skriva ännu lägre eller ännu högre toner så får du använda fler hjälplinjer. De svarta tangenterna Man noterar de svarta tangenterna helt enkelt genom att sätta kors eller b framför den not det gäller. Du ser att vi skrivit ett G# och ett Bb, men sedan kommer att nytt tecken. Det kallas för återställningstecken. Om man har höjt eller sänkt en ton och sedan vill spela den ordinarie tonen så använder man återställningstecknet. I exemplet ovan återställer vi Gisset till ett G. Korstonarterna Du minns från musikläran att tonarten G-dur har ett kors. Det vill säga varje gång det står F i noterna ska man spela Fiss. A-dur har tre kors och F#-dur har sex. För att slippa skriva ut alla dessa kors i noterna markerar man det bara i början av varje notsystem, så här: Betonarterna Det som gäller korstonarterna gäller även betonarterna. För att slippa en massa b:n som skräpar ner i noterna markerar man bara i början av varje notsystem, så här: Då förstår du att om det varken står kors eller b i början av notsystemen så går stycket i C-dur eller A-moll. De tonarterna har ju inga förtecken. Nu kanske du undrar hur man ska veta om ett stycke går i dur eller i motsvarande parallellmolltonart. Det vet man inte förrän man spelar stycket, men ett nästan säkert knep är att titta på sista tonen. De flesta stycken slutar på grundtonen. Om låten har ett kors och slutar på E går den nog i E-moll. Olika tonarter för olika instrument Om du tar en vanlig skolblockflöjt (en sopranblockflöjt) och täcker alla hålen och blåser så får du (om du kan spela) tonen C. Det är flöjtens grundton. Man brukar säja att en sopranblockflöjt är stämd i C. Alla blåsinstrument har en sådan grundton. En klarinett är stämd i Bb, en altsaxofon i Eb. När man skriver noter för en altsax låtsas man att Eb:et är ett C, för att slippa en massa förtecken. När saxofonisten spelar ett C enligt sina noter är det i verkligheten ett Eb. Detta betyder att en pianist som kompar ett altsaxstycke i C-dur, måste spela i Eb-dur. Spelar saxofonisten i Bb-dur (två b) måste pianisten spela i Db-dur (5 b). Om en klarinettist är med i samma stycke är hans noter skrivna i Eb-dur (3 b). Att välja tonart En gitarrist spelat gärna i E-dur. Den tonarten ligger bra på gitarren. För ett Bb-instrument (klarinett, tenorsax, trumpet, trombone m fl) däremot motsvarar det F#-dur (6 #) och är ganska jobbigt att spela. Blåsare föredran tonarterna F, Bb, Eb och Ab. En som sjunger provar gärna olika tonarter för att hitta en som passar den egna rösten. Men man måste kompromissa. Om A känns perfekt måste han eller hon kanske ändå höja till Bb för att det ska passa blåsare. Och om Ab känns underbart kanske det endå måste sänkas till G för att göra en gitarrist glad. Repriser Notskrivare är ofta mycket ekonomiska. Om en melodisnutt upprepas vill de helst inte skriva ut samma noter igen. I stället använder de repristecken. Titta här: Kompositören vill att vi ska lunka två gånger. Därför har han ritat ett vanligt och ett tjockt taktstreck och satt dit två punkter. Det betyder att vi ska ta om det en gång till. Därefter kommer ett mer sprittande parti som jag inte skrivit, men som du kanske kommer ihåg: "Hopp mor Annika. Hopp mor Annika osv. Vi tar och tittar på ett exempel till som är lite mer komplicerat, men faktiskt ganska användbart: I det förra exemplet skulle man upprepa stycket från början. Då räcker det med ett repristecken. Men här kommer reprisen på slutet. Då är det viktigt att även markera var man ska börja. Notera hur punkterna är riktade inåt mot reprisen. Sedan har vi de här siffrorna på slutet. De fungerar så att först när man kommer till den takt som markerats med 1 så sjunger man den. Men nästa gång efter reprisen, hoppar man över den takten och går direkt till den takt som markerats med 2. Ibland kan du hitta ordet "Fine" i noterna. Det betyder slut, men det ska du inte bry dig om första gången du ser det. Däremot står det då i slutet av stycket "Da Capo al Fine" eller bara "D C al Fine". Det betyder att du ska spela stycket en gång till fram till det ställe där ordet "Fine" står. Legatobågar Vi sa tidigare att man inte kan använda en helnot i 3/4. Hur gör man då om man vill ha en ton som är längre än tre fjärdedelar? Ja, titta här: Bågen under det långa E:et i "...dahl" säger att den punkterade halvnoten och fjärdedelen i nästa takt ska bindas ihop och sjungas som en lång ton. En sådan båge kallas för legatobåge. När legatobågen binder ihop noter som ligger på samma ton, ska den tonen spelas som en ton. Men man kan också binda ihop olika toner för att visa att en fras ska spelas lite mer bundet. Musiktermer (dynamik) Italienska är musikspråket framför andra. Många musiktermer är på italienska. Det är väl inte värre än att datatermer är på engelska. Här följer nu några termer som beskriver hur starkt man ska spela:

pp	pianissimo	mycket svagt
p	piano	svagt
mp	mezzopiano	måttligt svagt
mf	mezzoforte	måttligt starkt
f	forte	starkt
ff	fortissimo	mycket starkt

Man skriver ut förkortningarna från pp till ff i noterna. Oftast är de i fet och kursiv stil. Om man vill att musiken ska öka gradvis i styrka skriver man ordet "crescendo". Om man vill att musiken ska minska gradvis i styrka skriver man ordet "diminuendo". Musiktermer (tempo) Man kan ange ett exakt tempo som man vill att ett stycke ska spelas i genom att till exempel skriva att en fjärdedel = 132. Den siffran avser slag per minut. Man tar då fram tempot med hjälp av en metronom. Men det är vanligare att man skriver de italienska termerna som är lite mer tolkningsbara:

Slag per minut	Tempoanvisning	Betyder (ungefär)
54 - 60	adagio	långsamt
63 - 69	andante	lungt gående
88 - 105	moderato	rörligt
106 - 120	allegretto	tämligen raskt
132 - 160	allegro	raskt
184 - 208	presto	mycket fort

Som du ser fattas det en del termer i ovanstående uppställning, men dem kan du slå upp om du känner att du vill ha fullständig koll.

Musiklära Denna musiklära bygger på vår västerländska musiktradition. Det finns naturligtvis andra sätt att beskriva musik, som bygger på andra kulturers musikaliska uppfattning. Men det är det här våra öron är vana vid. Som illustration använder vi pianoklaviaturen ovan. Men musikläran gäller naturligtvis lika för andra instrument. Det bästa är om du har tillgång till ett piano eller ett annat keyboard. Visserligen kommer vi att vara ganska teoretiska här, men musik handlar alltid om att lyssna. Tonernas namn Tonerna som motsvarar de vita tangenterna har fått namn efter de sju första bokstäverna i alfabetet; A, B, C, D, E, F och G. De svarta tangenterna når man genom att antingen höja eller sänka en av de vita. Till detta använder man korsförtecken # om man vill höja eller beförtecken b om man vill sänka Den svarta tangenten som ligger omedelbart till vänster om A kallas Ass (skrives Ab) om man sänker A:et. Om man däremot höjer G:et kallas samma ton Giss (skrives G#). Varför man väljer att höja eller sänka ska vi tala om senare. Tidigare brukade tonerna B och Bess kallas H och B efter tysk förebild, men med amerikanskt inflytande kallas de numera ofta B och Bess, vilket är lite mer logiskt. Fast var vaksam eftersom bägge systemen fortfarande är i bruk. Skalor Om du spelar tonföljden A, B, C, D, E, F, G, A får du en skala i A-moll. Om du spelar tonföljden C, D, E, F, G, A, B, C får du en skala i C-dur. I bägge fallen använder du bara de vita tangenterna. För att beskriva detta samband kallar man A-moll för parallellmolltonart till C-dur. Om du vill spela en skala i G-dur använder du tonerna G, A, B, C, D, E, F#, G. Parallellmolltonarten till G-dur är E-moll. Den skalan använder samma uppsättning toner; E, F#, G, A, B, C, D, E. Alla durtonarter har en parallellmolltonart som använder samma toner. Den ligger alltid tre halva tonsteg nedanför motsvarande durtonart. Tonsteg Steget mellan C och C# kallas ett halvt tonsteg. Steget mellan C och D kallas ett helt tonsteg. Om du tittar på skalorna så märker du att de innehåller en kombinaltion av hela och halva tonsteg. C-dur: helt, helt, halvt, helt, helt, helt, halvt. A-moll: helt, halvt, helt, helt, halvt, helt, helt. Om du tittar noga på G-durskalan och E-mollskalan ovan så märker du att de har exakt samma kombinationer av hela och halva tonsteg som C-dur och A-moll. Som du förstår gäller detta alla tonarter. Om du tänker dig en skala i A-dur får du följande tonföljd: A, helt = B, helt = C#, halvt = D, helt = E, helt = F#, helt = G#, halvt = A. Tonarter Det finns allt som allt tolv olika toner om man räknar alla halva tonsteg från C till B. Från vilken som helst av dessa toner kan man börja en durskala eller en mollskala; C-dur, C-moll, C#-dur, C#-moll, D-dur, D-moll osv. Tillsammans ger detta oss 24 olika skalor, eller tonarter. Men eftersom varje durtonart har sin parallellmolltonart som använder samma tonserie så har vi tolv olika tonserier att hålla reda på. För att göra det lite enklare har man delat in dessa tonarter i två grupper; korstonarter och betonarter. Korstonarter Vi såg tidigare att G-dur (och E-moll) hade en höjd ton, F#. Det betyder att i stället för F spelar man F#. G-dur är alltså en korstonart med ett kors, dvs en höjd ton. Här nedan följer en lista på korstonarterna: G-dur (och E-moll); 1 kors F# D-dur (och B-moll); 2 kors F# och C# A-dur (och F#-moll); 3 kors F#, C# och G# E-dur (och C#-moll); 4 kors F#, C#, G# och D# B-dur (och G#-moll); 5 kors F#, C#, G#, D# och A# F#-dur (och D#-moll); 6 kors F#, C#, G# och D#, A# och E# Det finns en gammal minnesvers för korstonarterna: "Gå Du Axel Efter Bästa Fisken". Notera den sista höjningen i F#-dur, tonen E# (uttalas Eiss). Det är ett höjt E. Men där finns ju ingen svart tangent! Nej, det är ett F, men tonen F är ju redan tidigare höjd till F#. Därför skrivs tonen som E# för att passa in i det logiska systemet. Betonarter Den första betonarten är F-dur (och D-moll). Den har en sänkt ton Bb. Det betyder att i stället för B spelar man Bb. Här nedan följer en lista på betonarterna: F-dur (och D-moll); 1 b Bb Bb-dur (och G-moll); 2 b Bb och Eb Eb-dur (och C-moll); 3 b Bb, Eb och Ab Ab-dur (och F-moll); 4 b Bb, Eb, Ab och Db Db-dur (och Bb-moll); 5 b Bb, Eb, Ab, Db och Gb Gb-dur (och Eb-moll); 6 b Bb, Eb, Ab, Db, Gb och Cb Det finns en gammal minnesvers för betonarterna: "Frosten bestal Esters Aster dess gestalt". Notera den sista höjningen i Gb-dur, tonen Cb (uttalas cess). Det är ett sänkt C. Men där finns ju ingen svart tangent! Nej, det är ett B, men tonen B är ju redan tidigare sänkt till Bb. Därför skrivs tonen som Cb för att passa in i det logiska systemet. Som du ser möts kors- och betonarterna på slutet. F# och Gb är ju samma ton. De två grupperna täcker på så sätt in bara elva tonarter. Den tolfte är naturligtvis C som inte har några förtecken alls. Sammanfattning 1 Om du verkligen vill lära dig det här bör du stanna nu och gå tillbaka i texten. Du måste börja spela det vi talat om, göra kunskapen till din egen. Till att börja med ska du lära dig alla toners namn, C, C# eller Db, D, D# eller Eb, E osv. Sedan ska du spela skalor. Spela alla toner i en durskala mellan C och C. Gå sedan vidare med durskalan mellan G och G och mellan D och D och fortsätt igenom alla korstonarterna. Gör sedan samma sak med betonarterna, durskalan mellan F och F och mellan Bb och Bb osv. När du spelat alla skalor kan du ta en enkel melodi och spela den i alla 12 durtonarter. Jag har ett tips. Du behöver inte ens spela hela melodin, bara de toner som motsvarar denna textrad: "Ekorrn satt i granen. Skulle skala kottar." När du är färdig med detta spelar du alla mollskalor. Börja med A-moll och gå sedan igenom alla kors- och betonarterna. En bra melodisnutt som du kan spela i alla molltonarter är den som motsvarar denna textrad: "Vem kan segla förutan vind? Vem kan ro utan åror?" Intervall På pianoklaviaturen ovan står det en rad namn, prim, sekund, ters, kvart, kvint, sext, septima, oktav och nona. Det är namn på intervall, dvs avstånd mellan två toner. Namnen kommer av latinska räkneord och motsvarar de siffror som står under. Vi hoppar över de två första och går direkt på tersen. Om du spelar ett C och ett E så är det en stor ters eller en durters. Om du spelar ett C och ett Eb så är det en liten ters eller en mollters. Det här kan du prova med våra melodier. Först dur: "Ekorrn satt ..." C, D och E. Sedan moll: "Vem kan se..." C, D och Eb. Treklanger Om du spelar ett C, ett E och ett G får du något som kallas en treklang. Just denna är en durtreklang i C-dur. En molltreklang i C-moll har tonerna C, Eb och G. Som du förstår finns det treklanger i alla tonarter: G-dur är G, B och D, G-moll är G, Bb och D, F-dur är F, A och C och F-moll är F, Ab och C. Man kan säga att en treklang är ett slags grundackord som andra ackord bygger vidare på. Det är bra om du kan lära dig att ta treklanger i samtliga dur- och molltonarter. Notera att du inte alltid behöver lägga grundtonen längst ner. En treklang i C-dur kan även spelas E, G, C eller G,C,E. Ackord Vi sa att en treklang är ett grundackord att bygga vidare på. Nästa intervall efter kvinten är sexten. Ackordet C6 innehåller tonerna C, E, G och A. Ett Cm6 innehåller tonerna C, Eb, G och A. Notera skrivsättet. Om man bara skriver C6 (eller A eller G7 eller något annat ackord), betyder det att det är dur. Om man däremot skriver Cm6 (eller Am eller Gm7 eller något annat ackord) betyder det lilla m:et att det är ett mollackord. Du behöver alltså inte skriva något "d" för att markera ett durackord. Nästa intervall är septiman. Ett C7 innehåller tonerna C, E, G och Bb. Ett Cm7 innehåller som du redan förstår tonerna C, Eb, G och Bb. Intervallet C, Bb kallas liten septima och är det vanligaste. Det finns dock även Stor septima från C till B. Det ackordet skriver man Cmaj7 och det består av tonerna C, E, G och B. Det förekommer inte så ofta i moll. Flera ackord Ett C9 bygger på ett C7 och innehåller tonerna C, E, G, Bb och D. Om man vill ha ett nonaackord utan septiman skriver man C add 9 (add som i engelskans lägg till). Här är det den stora nonan som är den vanliga. Vill man ha en liten nona C, Db, skriver man ackordet C-9. Det ackordet innehåller då tonerna C, E, G, Bb och Db. Det förekommer även att man höjer och sänker kvinten ett halvt tonsteg. Dessa ackord är ofta 7-ackord. Två typiska exempel är C7+5 som innehåller tonerna C, E, G# och Bb samt Cm7-5 som innehåller tonerna C, Eb, Gb och Bb. I ett sus4-ackord höjer man den stora tersen ett halv tonsteg. Ett G7sus4 består av tonerna G, C, D och F. Oftast löser man upp sus4-ackordet till ett vanligt 7-ackord. En typisk ackordsföljd han se ut så här: G7sus4, G7 och C. Dimackord Ett dimackord är varken dur eller moll. Man bygger det genom att spela de toner som ligger tre halva tonsteg från varandra. Ett C-dim (skrivs C°) består av tonerna C, D#, F# och A. Tar du sedan tre halva tonsteg uppåt från A så hamnar du på C igen. Ett C#° består av tonerna C#, E, G och A#. Ett D° består av tonerna D, F, G# och B. Sedan händer något lustigt. D#° består av tonerna D#, F#, A och C, det vill säga samma toner som C° (och naturligtvis F#° och A°). Man kan alltså säga att det bara finns tre dimackord. Att man ändå ibland skriver C#° och ibland G° beror på vilken ton man vill ha i botten. Sammanfattning 2 Som jag sagt tidigare. Om du verkligen vill lära dig det här bör du stanna nu och gå tillbaka i texten. Du måste börja spela det vi talat om, göra kunskapen till din egen. Lär dig treklangerna och lär dig hitta sexten, septiman och nonan i alla moll- och durtonarter. När du kan det är det inte så svårt att höja 7:an till ett maj7, eller att sänka 9:an till ett -9 eller att höja eller sänka kvinten till +5 eller -5. Gå igenom sus4- och dimackorden. Ackordsföljder I vår västerländska musiktradition hänger vissa ackord ihop mer än andra. Om vi tittar på listorna över kors- och betonarterna, så hänger de tonarter som ligger nära varandra ihop mer än de som ligger långt från varandra. En mycket vanlig ackordsföljd är till exempel G, C, D7 och G eller Bb, Eb, F7 och Bb. Som du ser är det samma relation mellan ackorden, bara att vi i ena fallet börjar på G och i andra på Bb. I den här ackordsföljden kallas G (eller Bb) tonika, C (eller Eb) subdominant och D7 (eller F7) dominant. Om ackordsföljden går i moll är tonikan och subdominanten moll, men dominanten är dur. Om vi tar exemplen ovan blir det Gm, Cm, D7 och Gm, eller Bbm, Ebm, F7 och Bbm. Två exempel Här följer två exempel på ackordsföljd som inte är exakt lika de ovan nämnda men som bygger på de tre ackorden, först i dur: (G) Blinka lilla (C) stjärna (G) där (D7) hur jag (G) undrar (D7) var du (G) är. Sedan i moll: (Gm) Vem kan segla förutan vind? (Cm) Vem kan ro utan (Gm) åror? (D7) Vem kan skiljas från (Gm) vännen sin (D7) utan att fälla (Gm) tårar? Ta nu och spela de här melodisnuttarna först i Bb respektive Bbm, sedan i andra tonarter och se att relationen mellan ackorden stämmer var man än börjar. Vilken tonart passar ditt röstläge bäst? Kvintcirkeln/kvartcirkeln Gå tillbaka och titta på listorna på kors- och betonarterna (eller kan du dem i huvudet?). Notera att korstonarterna höjs en kvint per steg: från C till G, från G till D, från D till A osv. Döp om F# till Gb och fortsätt att höja en kvint i taget: från Gb till Db, från Db till Ab osv. Märker du något? Du är på väg genom betonartslistan bakifrån. När du nått till C igen har du spelat samtliga durtonarter. Gör nu samma sak med betonarterna. Den listan höjs ju en kvart per steg. Från C till F, från F till Bb, från Bb till Eb osv. Döp om Gb till F# och fortsätt att höja en kvart i taget: från F# till B, från B till E osv. Märker du något? Du är på väg genom korstonartslistan bakifrån. När du nått till C igen har du spelat samtliga durtonarter. På illustrationen ovan ser du hur tonarterna förhåller sig. Medsols har man en kvinthöjning och motsols en kvarthöjning. Samma steg kan alltså vara antingen en kvint eller en kvart, beroende på vilket håll man går. Intervallet C G är en kvint, men G C är en kvart. Vad ska det vara bra för? När du komponerar eller tar ut ackord till andras musik kommer du märka hur ofta musiken följer dessa cirklar. Vi tar två exempel: Den gamla Jimi Hendrix-låten "Hey Joe" går i E-dur. Ackordsföljden är C, G, D, A, E, en klockren kvintcirkel. En annan låt heter "Autumn leaves". Den är kanske inte lika känd, men många artister från Gary More till Lisa Ekdahl har komponerat egna låtar med liknande ackordsföljd. Melodin går i Cm och har ackordsföljden Fm7, Bb7, Ebmaj7, Abmaj7, Dm7-5, G7, Cm. Autumn leaves börjar med fyra kvartsteg. Ackordet Dm7-5 är till för att via G7 leda fram till Cm. Om man räknar från Dm7-5 är det sju kvartsteg i följd. Det är ungefär så mycket man orkar med som lyssnare. En melodi som går hela varvet runt blir svår att lyssna på, eftersom man tappar kontakten med grundtonarten. Harmonisering Man kan tycka att tolv toner är lite med tanke på hur många miljoner låtar det finns. Men våra öron färgar tonerna beroende på harmonierna. Tonen C låter olika i ett C-ackord än om den är mollters i ett Am, eller sjua i ett D7. Jag komponerade en gång en skojmelodi som bara använde tonen A. Att det ändå blev en låt berodde på ackordsföljden, eller harmoniseringen. Spela tonen A till denna ackordsföljd: A, F#m7, Bm7, Esus4, F, Dm7, G9, A, D#m7-5, D, C#7+5, F#m7, G9, Bm7, Bbmaj7, A. Tonen A ingår i olika funktioner i samtliga dessa ackord. Ett exempel till Tidigare skrev vi en ackordsföljd till "Vem kan segla förutan vind" med bara tre ackord och det lät väl OK, men man kan bygga ut melodin med flera ackord. Sjung exemplet nedan och känn vilket du föredrar. Bägge varianterna är korrekta, det är dina öron som avgör vad som låter snyggast: (Am) Vem kan segla förutan (A7) vind? (Dm7) Vem kan (G7) ro utan (Cmaj7) å... (Fmaj7) ...ror? (Bm7-5) Vem kan (E7) skiljas från (Am) vännen (F#°) sin (Bm7-5) utan att (E7) fälla (Am) tårar?